Reportage: Inte ska väl jag... till en andra plats i Anglesey international!

Anglesey international i Wales är en av de äldsta internationella working test som arrangeras i Storbritannien. Under två heldagar i augusti i år deltog förutom Sverige också England, Irland, Italien och såklart Wales. Utmärkande för Anglesey är dess tuffa terräng, det är tjockt högt gräs, tistlar och vass. Det är terrängen som gör den här tävlingen svår och inte de långa avstånd som det annars ofta är på andra internationella working test. Det svenska laget gjorde en stark insats och slutade på en andra plats efter hemmalaget Wales.
Det syntes på poängen hur tuff den här tävlingen kan vara, det delades ut många nollor även för erfarna hundar och förare.Många hundar kämpade med att få vittring och fick inte in sin apport eller jagade för stort. Under den första dagen gick deltagarna en slinga två och två i mixade lag tillsammans med domarna. Första svenska deltagaren gick in i andra paret så vi kunde se några ekipage först och vår Team Captain Roger Phillips gjorde upp strategin. Vi var allt några ur svenska laget som bleknade en aning när vi såg hur flera av de andra lagens hundar kämpa för att hitta sina apporter och den ena nollan efter den andra delades ut. Hade vi tränat tillräckligt? Hur skulle våra hundar stå sig i konkurrensen?

Flera framgångsfaktorer bakom resultatet
”Inte ska väl jag… till denna stora internationella tävling måste bara de riktigt stora och kända hundtränarna i Sverige anmäla sig till”.
Så tänkte Maria Andersson först när hon minns tillbaka tiden inför uttagningarna till laget. Detta var under hösten 2018 när Maria först hörde talas om att det skulle skickas ett svenskt lag till Anglesey och att det kommer bli uttagningar för att få en plats i laget.
Men efter uppmuntrande ord från Birgitta Staflund-Wiberg som menade på att har vi bara bra hundar, är flitiga med vår träning och är en lagspelare så räcker det. Anmäl er! Maria bestämde sig då att det skulle vara deras mål med träningen inför 2019, att försöka komma med i laget.
Under den tid i sommar som vi i laget har tillbringat med varandra så har vi vid flera tillfällen hört Birgitta prata om målet med att skicka ett lag till Anglesey. Tanken har hela tiden varit att genom uttagningar ge alla en rättvis chans att lyckas få en plats i laget. ”Det ska inte handla om ifall man har råd eller inte, eller om vem man är” säger Birgitta.
Så blev det också, i årets svenska lag var det stor variation hos deltagarna. Från Birgitta som i många år tävlat sina hundar till Åsa och Maria som deltog med sina allra första jaktlabradorer.
Deras två labradorer blev dessutom andra bästa och fjärdebästa hundar på hela tävlingen. Med starkt stöd av lagledaren Roger och av de andra i laget gick det utmärkt att skicka ett lag där flera var nya. Birgitta med MeadowlarkPergite ”Poppy” som var mest erfarna fick till exempel dag två de sista apporterna som var svårast att hitta för att bära upp resten av laget. Under hela resan från uttagningen till tävlingsdagarna har hela laget verkligen varit fantastiska på att stötta varandra och hjälpas åt, och att laget lyckades så bra beror till mycket stor del på den gemensamma lagandan vi skapat ihop. Det har också varit till stor hjälp att ha en sådan skicklig Team Captain som Roger, med all den erfarenhet han har av stora lagtävlingar visste han precis hur strategin skulle läggas upp.
Det hade inte heller gått att skicka det här laget utan att klubben sponsrar med resan och anmälningsavgift. Genom att få ekonomiskt stöd ökar det också möjligheten för fler att delta och därmed kan vi skicka det starkaste laget. Alla dessa framgångsfaktorer har bidragit till att slutresultatet blev så bra.

Uttagningarna
Men för att överhuvudtaget delta på tävlingen i Anglesey var det en del praktiska detaljer som behövde vara på plats först. De flesta behövde först ordna med ATC, ett papper som man måste ansöka om i den engelska kennelklubben för att få tävla i UK. Information om detta fick vi redan i god tid innan uttagningarna gjordes så inför uttagningarna hade de flesta av oss våra ATC på plats.
”Det var lite krångligt”, minns Maria. ”Men med hjälp från goda vänner kunde vi fylla i de många fälten i dokumentet och tillslut kom pappret hem i brevlådan. Första bocken i checklistan var gjord”

När sedan datumen för proven kom ut anmälde flera av oss i laget direkt till det första provet på Träskaten. ”Väl där kom nervositeten fram och många frågor snurrade i huvudet. Skulle vi räcka till, hade vi tränat på rätt saker, hur är upplägget?”, säger Maria.
Det provet var avgörande för flera i laget, MarieLouise Gissberg ”Marre” vann med Starsholma Solway ”Breeze”, Birgitta blev tvåa med Poppy men även trea med en av hennes andra hundar Dave och Maria blev fyra med MeadowlarkSneezy ”Bailey”.
Marre minns också att hon var nervös innan första uttagningen. ”Inte ska väl jag försöka komma med? Och värre blev nervositeten när jag träffade de andra duktiga medtävlarna. Jag var totalt i bubblan av nervositet under hela dagen tills slutpoängen kom som visade att vi hade dagens högsta. VA?! Är det sant”, säger Marre.

Till nästa uttagning i Koholma var bara Maria från laget med, även då gick det bra och de blev trea.
Uttagning nr 3 i Moheda dömdes av John Birkett UK och Rob Ainslie Sydafrika. Leif Wilhelmsson startade med Gudrun Anstréns Searover Bass Q’Exter eftersom Gudrun hade förhinder och sin egen Liw’s Gundog Lizzie . Vann gjorde Leif och Exter och tvåa kom Leif och Lizzie . Lite extra imponerande att vinna en uttagning med ”lånehund” men både Leif och Exter är erfarna och gjorde en mycket stabil tävlingsrunda. I Moheda var det ytterst tajt i toppen mellan poängen och det var små skillnader som avgjorde. Där deltog också Åsa Davidsson med Castlemans Tonga ”Tod” och Maria med Bailey, som båda hamnade bland topp fem på listan. ”Jag hade egentligen tänkt anmäla till Koholma men blev sjuk precis innan, så jag är glad att det var en uttagning till att kunna delta på annars kanske vi inte hade lyckats komma med i laget”, säger Åsa.

Efter den sista uttagningen var det bara att hålla tummarna inför meddelandet om vilka som kom med i laget. Lagets Team Captain Roger Phillips skulle kontakta alla deltagare med besked.
”Sen kom beskedet att vi var med tillsammans med Åsa, Leif, Marre och Birgitta!! Ingen kan ha blivit så glad och stolt som jag just då, jag både grät och skrattade”, säger Maria.
Åsa minns också precis när hon fick beskedet; ”jag var på väg ut för en kvällspromenad med hundarna men var tvungen attgå in igen och sätta mig ner en stund för helt plötsligt slog nervositeten till, och jag insåg att jag faktiskt skulle åka och tävla i Storbritannien, det kändes så häftigt”.
Marre kommer ihåg att beskedet gav blandade känslor. ”Jag blev stolt och glad men också med en stegrande press på att inte göra laget besviket på kommande arbetsinsatser. Men nu fanns det fanns ingen återvändo, det är bara att börja arbeta framåt, rakt över Jantelagen” säger Marre.

Nedräkningen börjar
Men nu började allvaret igen, vi i laget måste ”bounda” ihop oss och naturligtvis träna mycket inför vår resa. Vi hade ju alla läst på SGL’s hemsida vad som behövdes träna på inför tävlingen och vi fick också mer instruktioner från Team Captain Roger vad han ville att vi skulle fokusera på i träningen.

Några ur laget kände varandra sedan innan men för de flesta var det flera nya ansikten. Så spännande att få lära känna nya människor, för vi skulle ju verkligen vara nära varandra hela tiden under drygt en vecka. Först åka bil tillsammans i 24–30timmar under resan till Wales, vi kommer bo och äta tillsammans och dela hotellrum, samt träna, peppa och hjälpa varandra. Man måste vara lättsam, flexibel och lägga bort sitt ego under en sådan resa, samt att ett glatt humör hjälper långt!

Vi bestämde gemensamt att få till två helger med träning i juli hela laget tillsammans för att förbereda oss på bästa sätt. Denförsta lagträningen blev hos Leif och Ing Marie i Bredared och på deras underbara mark. Vi tränade bland annat på en övergiven golfbana med speciellt tjockt gräs som verkligen utmanade hundarna att hålla området och arbeta med lite vittring, skog, staket, samt en väldigt gropig terräng runt en damm. Perfekt mark för att förbereda hundarna inför Angleseymed andra ord!

Janne var med och lade upp en superbra träning för oss, verkligen utmanande för både förare och hund. Allt gjordes i samma stil och tänk som apporterna kunde bli i Anglesey så småningom. Vi fick träna oss i att lugnt och tydligt fortsätta styra våra hundar, hur tufft det än kunde bli. Oerhört nyttigt!
Vi åt middag tillsammans och några av oss delade stuga på en närliggande golfbana, allt för att team-bilda oss. Under måltiderna passade vi på att planera för resan ner och allt praktiskt som vi behövde tänka på. Tillsammans gav vi också varandra feedback på träningen och alla fick någon eller några läxor med sig hem som skulle tränas på inför nästa gemensamma träningshelg. Fyllda med inspiration och fokus på kommande träningsveckor skildes vi åt.

Nästa träningshelg blev i Moheda tre veckor senare. Birgittaoch Janne hade hyrt en högtalaranläggning med mikrofon under helgen för att vi och hundarna skulle få möjlighet att känna oss trygga när vi sen kom till Anglesey. För där pratas det i mikrofon om varje ekipage och det händer saker runt omkring och det är publik som kan distrahera. Vi hade ännu en superbra helg med svåra uppgifter som Janne lade upp åt oss, sen pratade han även i mikrofonen och spelade musik. De flesta hundarna var lite skeptiska i början, men de vande sigvid högtalaren efter ett tag. Våra läxor blev godkända och vi skulle nu hem och finslipa lite detaljer inför resan om två veckor.
Väl hemma började vi att göra packlistor. Så lite packning som möjligt men ändå så det passar alla väder, inte helt lätt när bara hundmat och hundgrejer tar mycket plats.
Och vilka byxor passar till lagkläderna? Hårfön alternativt skotork? Vilka grejer har du med i resapoteket? Många frågor blev det och mycket samtal och sms om sampackning och delning av grejer.

På väg till Wales
Fredagen den 9 augusti träffades vi åter i Moheda! Vi ska hämta upp Poppy och Birgittas packning och minibussen men Birgitta plockar vi sedan upp på Bristols flygplats då hon åkte raka vägen från sin semester i Kroatien.
Vi får gott och väl in vår packning, hundarna och oss själva och sen far vi iväg i vår gula fina bil!
Lite problem med vår AC gör att vi måste stanna lite oftare och lufta hundarna, men kl. 05.00 är vi äntligen i Calais. Hundarna blir godkända och vi åker på färjan. Sen startar den värsta sjögången vi varit med om, så hemskt! Det blåser tydligen orkanvindar ute på engelska kanalen och man fick inte gå ut på däck. Inne delade de ut kräkpåsar och toaletterna stängdes på grund av att de inte hinner sanera dem. Man måste hålla sig i när man går och det kommer några riktigt otäcka smällar från metall när vågorna slår. Som tur är mår vi alla bra och hundarna med, det gungade betydligt mindre på bildäck.
Efter en snabb frukost för oss och hundarna i Dover åkte vi och hämtade Birgitta i Bristol och sedan direkt till Carmartheni Wales för att möta upp Roger.
De kommande två dagarna ska vi träna för Roger som utifrån vad han ser då ska ta ut det slutgiltiga laget. Vi är alla överens om att det är en mycket bra strategi med att vänta tills hela laget är på plats innan reserven tas ut, mycket kan hända under en lång resa ner och att ha möjligheten att avstå tävlan ifall ens hund inte kan prestera på topp är en trygghet för både en själv och hela laget.

Två dagar kvar till tävlingen
Roger tyckte att vi skulle låta hundarna vila ut första dagen i Wales, ta en sovmorgon och låta dem sträcka på benen efter den långa resan. Så söndagen började med en underbar förmiddagspromenad på stranden i Llansteffan, en helt fantastisk plats!
Stranden var magiskt vacker med tidvatten som skiljer 4-5meter på 24 timmar. En liten borg låg uppe på berget längs stranden och dit gick vi på en lummig stig med murgröna och fick sen en sådan fin utsikt därifrån.
Både vi och hundarna fick ladda våra batterier, sen en god lunch i Carmarthen och vi är på banan igen. Vi ska sen vidaretill Rogers kompis Huw Jones och hans fina träningsanläggning.
Väl där hjälper Huw till som funkis och Roger och han lägger upp en bana för oss. Vi går två och två som på Anglesey och det är nu och i morgon som han ska ta ut de fyra som han tycker ska tävla. Men Roger påpekar flera gånger att den som blir reserv kommer att ha en viktig uppgift. Den personen ska hålla koll på hur lagen före oss gör på sina apporter, var hundarna får vind samt samspråka med Roger och peppa och serva de som tävlar!
Alla fick 6 apporter var, blandat med markeringar och dirigeringar i högt gräs, över staket, på kort gräs, diagonalt över staket, i uppförsbacke med mera. Kluriga apporter som kräver att vi handlar hundarna och inte tappar iväg dem. Huwberättade att när han utformat träningsmarken hade han den tuffa terrängen i Anglesey i tanken och det märktes, här kunde vi verkligen få alla utmaningar som behövdes.
Efter träningen åkte vi in till Carmarthen och handlade lite mat för på kvällen skulle Roger och hans fru komma över på middag. Det blev en trevlig kväll med goda vänner och god mat, och vi pratar om hur det ska bli i Anglesey. Lite nervösa är väl alla för i morgon får vi reda på vilka av oss som ska tävla och vem som hjälper Roger…
Nästa morgon åker vi till Huw och hans träningsmarker igen. Maria, Birgitta och Marre får klartecken för att tävla direkt på morgonen. Roger vill se Åsa och Leif igen för att göra en ny bedömning på samma bana som igår. Spänningen stiger och Åsa och Leif fokuserar på sina uppgifter. De har lärt sig av svårigheterna i går och förbättrar sig i dag. När båda är klaraså meddelar Roger att Åsa tävlar och Leif är reserv. Stämningen är fortfarande bra, inga sura miner, alla vill att laget ska lyckas! De som är starkast just nu ska naturligtvis starta för lagets bästa chans att avancera.
Vi påbörjar resan från Camarthen som ligger i södra Wales upp till Anglesey som ligger längst upp i norra Wales. Vi beslutar att ta den vackra kustvägen upp även om den är lite längre. Men naturen längs vägen är helt otroligt vacker och värd den slingriga vägen upp och nedför bergen.
Vi kommer fram till hotellet på kvällen och det verkar vara lite som ”Pang i Bygget”, med långa trånga korridorer, många prång samt mycket slitet. Vi väntar bara på att Basil och Sybilska komma farande! Middagen på kvällen tillsammans med de andra lagen var en häftig upplevelse. Alla är glada och pratar med varandra och pratar positivt om tävlingen, inga konkurrenstankar som det kan vara i Sverige.

Äntligen tävlingsdags!
Tävlingsmorgon dag ett och nervositeten kommer smygande.Vi åker tidigt till Showarenan och kör lite uppvärmning medRoger som ger några sista kloka råd och peppande ord.
Arrangörerna lottar vilka lagmedlemmar som går med varandra, första svensk ut går i andra par. Sedan fick vi själva bestämma den inbördes turordningen i laget. Roger bestämde att Birgitta ska börja, sen Marre, Åsa och sist Maria. Fyra apporter skulle in totalt under första dagen. Först var det en markering snett över dammen, sedan två markeringar över ett staket och de ska tas in en i taget korsvis med parkamraten och sen byter man plats. Den ena markeringen hamnar väldigt nära läktaren och allt folk. Efter dessa tre markeringar gick man halvvägs runt dammen och skickade på en blind därifrån, tillbaka ungefär till var den andra markeringen kom, men lite mer till vänster.
Birgitta och Poppy startade i andra par. Poppy löste alla uppgifter förutom den markering som kom närmast läktaren, där blev hon överraskad över högtalare och publik och kom av sig en aning. Efter några signaler för många fick Birgitta kalla in. Just den markeringen hade många andra hundar också problem med och den markeringen var den uppgift som det utdelades flest nollor på under hela tävlingen. Birgitta har ju dock nerverna under full kontroll och fortsatte lugnt föra Poppy så att resten av apporterna säkert kom in.
Efter Birgittas runda pratade vi alla ihop oss, nu visste vi svårigheterna och Birgitta sa beslutsamt – ”nu ser vi till att det inte blir någon mer nolla, det här löser vi”.
Efter att ha sett hur alla lag fick kämpa insåg vi att en nolla kunde vi kosta på oss och fortfarande ha en god chans, men inga fler.
Marre och Breeze var nästa på tur. Breeze gick starkt, löste markeringarna fint och även den avslutande dirigeringen. Några poängs avdrag för extra signaler men alla apporter inne!
Därefter var det dags för Åsa och Tod. Även Tod fick in alla apporter med stöd av några extra signaler som drog av en del poäng, förutom den sista dirigeringen som gick perfekt och gav lagets första 20-poängare. ”Nervositeten slog till ordentligt när jag kom ut på arenan och jag kan inte påstå att jag gjorde min bästa insats som förare, jag hade kunnat spara på några signaler som jag stressblåste. Men Tod hade koll och gjorde sin del fint”, berättar Åsa.
Sist ut var Maria och Bailey, lagets ankare som vi kallade dem. Bailey hade under varje träning ihop gått oerhört jämnt och stabilt och vi förlitade oss alla på att de skulle fortsätta i samma säkra stil även i Anglesey. Det är såklart extra nervöst att gå ut sist av alla i laget men det löste de utan problem. Markeringarna löstes precis som för oss alla med några extra blås men även för Maria och Bailey kunde den avslutande dirigeringen inte gått bättre, rakt mot området, stopp och vänster in till dummyn. ”Dessa fyra apporter var allt som var denna dag, men det kändes som det var dubbelt så många för all press som varit under hela dagen”, säger Maria.
När vi summerade ihop första dagen kunde vi dock konstatera att den hade gått ganska bra. Vi hade en nolla men även de andra lagen hade minst en nolla, några lag hade flera. Maria och Åsa låg poängmässigt som delad tredje bästa hund av de 20 hundar som startade. Vi var helt klart fortfarande med i matchen och vi hade en dag kvar!
Efteråt hade vi tid att äta och dricka av det goda som fanns i tältet för oss tävlande och även gå runt på showen och titta lite samt shoppa. Hem till vårt ”charmigt nedgångna” hotell för en dusch och fixa till oss inför middagen, och skåla i lite bubbel! Det blev en trevlig tillställning med mycket skratt, tillsammans med de andra lagen och funktionärer!

Tävlingsdag två
Upp tidigt igen och iväg till arenan för en kortare uppvärmning. Sen till samlingen och höra hur upplägget skulle bli för dagen. Nu fick vi veta att lagen går in ihop och vi får själva bestämma i vilken ordning vi vill skicka hundarna. Dessutom meddelade domarna att det är okej att vi pratar med varandra under tävlingen. Kul med ett ändrat upplägg med fokus på att jobba tillsammans som ett lag och kunna stötta varandra.
Dagens första uppgift bestod av en walk up med markeringar framåt. Efter varje markering skulle vi gå framåt en bit och nästa markering hamnade lite längre bort. Så sista hunden fick springa över de första tre markeringarnas legor.
Birgitta skickade Poppy först och hon spikade sin markering snabbt och lätt. Sen gick vi alla framåt på linje en bit och Marre var näst på tur. Även Breeze löste sin markering lika enkelt som den starka markör hon är, direkt till området och snabbt tillbaka. Under hela tiden stod Roger och Leif utanför området längs staketet och försöker att hjälpa oss genom att stå i linje med apporterna så vi bättre ska kunna bedöma djupet på markeringen.
Åsa och Tod skulle hämta markering nummer tre. Tod sprang något snett, fel i vind och det kostade på flera signaler innan apporten var inne men det viktigaste är att den kommer in. Maria och Bailey fick hämta den sista apporten längst ut. Med stöd av några signaler löste Bailey det fint och vi kunde alla andas ut. Dagens fösta uppgift hade gått riktigt bra!
Dagens andra uppgift var först en markering i vattnet och sen en blind på andra sidan i samma linje. Roger funderar och ändrar startordningen något i laget. Nu är Åsa först ut, sen Birgitta, Marre och Maria sist.
Alla fyra hundar löser markeringen i vattnet perfekt och ingen har några problem med att sedan ta linjen över och upp på land. Där får dock Åsa, Marre och Maria kämpa lite för att få in apporten, hundarna vill gärna gå upp fel i vind och det kostar poäng att få dem till området. Birgitta och Poppy löser dock en perfekt linje rakt till området, i rätt vind. Stopp och närsök så var den apporten snyggt inne.
Den sista uppgiften blir en ”mini drive” med flera skott och fem kastade apporter mellan två staket medan vi står på en linje och tittar på. Sedan får vi vända om och börja gå bort från området. Under tiden plockas alla dummys upp när hundarna inte ser. Vi vänder sedan om och står på linje och ska skicka hundarna över första staketet, genom området där de gjort en drive och vidare över nästa staket och över ett fält med tjockt högt gräs. Det är så pass högt att det är svårt att avgöra vart hundarna tar vägen. I bortre änden av det fältet ligger det fem apporter på linje, vi ska hämta en var.
Vi diskuterar strategin och inser att vi måste försöka se vilken apport som kommit in så vi kan hålla hundarna i rätt område. Det kommer snabbt kosta poäng om vi får flytta dem för mycket. Roger bestämmer att Birgitta som är mest rutinerad får gå sist och få den svåraste apporten. Poppy har också gått väldigt säkert under dagen och lyssnat fint på varje signal. Åsa går först, därefter Marre och sedan Maria. Roger påminner oss om att vi måste snabbt avgöra om hunden kommer sakta ner när den kommer till området där de gjort en drive. ”Behövs det så tryck på, ni avgör själva hur mycket stöd ni behöver ge”, säger Roger.
Åsa skickar Tod som tar en bra linje i hög fart. ”När jag såg hur bra han gick på linjen förstod jag att jag inte behöver trycka på genom drive - området, han kommer fortsätta genom och jag kan spara en signal”, säger Åsa. Tod fortsatte till området, hittade snabbt en apport och fick 20 poäng till laget.
Marre och Breeze går därefter och även Breeze går i full fart genom drive-området och fortsätter ut mot bortre fältet. Några signaler behövs innan apporten är inne men ett effektivt och snabbt jobb som ger 15 poäng.
Maria och Bailey startar sedan, Bailey går för ett ögonblick ner med näsan för att scanna av drive-området, men Maria är beredd och Bailey tar sitt stopp och back perfekt och går rakt mot bortre fältet. Nu är det ju några färre apporter där ute så Bailey får ligga i området en stund för att hitta sin apport vilket hon gör bra och får in sin apport. 16 poäng blir resultatet.
Birgitta och Poppy ska nu hämta tävlingens sista apport. Vi andra i laget är lättade över att få slippa denna nervösa uppgift. Poppy tar en bra linje ut till området. Där ute ligger nu bara två apporter kvar på en bakre linje som är cirka 40 meter lång i tjockt, högt gräs. Det är ingen enkel uppgift och trots våra goda föresatser har vi inte riktigt koll på vilka apporter de andra hundarna redan hämtat. Det är så långt bort och hundarna syns dåligt i terrängen. Poppy gör ett strålande avslutande jobb, tar alla signaler och letar noga igenom området. Vi tyckte alla att poängen som enbart blev 8 efter det här jobbet inte gjorde arbetet rättvisa, men så är det att tävla, och i lag är det den totala insatsen som avgör. Uppgifterna ska fördelas så varje ekipage kan bidra bäst till laget.

Nu kan vi alla äntligen andas ut och vi är så stolta och glada över vårt deltagande och resultatet!
När allt är sammanräknat så slutar vi som tvåa, helt makalöst! Vi har slagit flera superduktiga förare och FTCH hundar från olika länder. Vi har tillsammans kämpat hårt, tränat massor, haft en fantastisk laganda och haft otroligt roligt ihop. Ett ovärderligt stöd har vi också fått av Roger Phillips. En Team Captain med sådan erfarenhet är en stor trygghet för laget. Hela konceptet med uttagningar, sponsring av klubben, gemensamma träningar, kamrater med laganda och en kunnig Team Captain visade sig bli precis så lyckat som tanken var från början.
Ett stort tack till hela vårt underbara lag, vår Team Captain Roger Phillips och vår fina klubb SGL som har gjort denna resa möjlig för oss alla!

/Maria, Birgitta, Leif, Marre och Åsa.